Rapport från FN:s råd för mänskliga rättigheter

Just nu (12-30/3) pågår MR-rådets fjärde möte. Två av Fondens medarbetare, Maria Engvall och Jesper Hansén, finns på plats i Genève och kommer under veckan avge dagliga rapporter.

29 mars
Då stater vill göra uttalanden i MR-rådet, väljer de många gånger att göra detta tillsammans med andra stater, ibland i regionala grupperingar, andra gånger i andra konstellationer. I dag framförde exempelvis Argentina, som representant för ett 30-tal stater - däribland Sverige - ett uttalande om vikten av att MR-rådet tar fram en strategi för hur ett genusperspektiv och kvinnors mänskliga rättigheter kan integreras i dess arbete. I ett samtal med en representant för den svenska representationen i Genève får vi höra att man inom EU allt oftare frångår principen att enbart göra gemensamma uttalanden. Detta för att markera att det är många stater som står bakom de åsikter som framförs. Ett bra exempel på detta fick vi under dagen då Sverige valde att göra ett eget uttalande om situationen i Zimbabwe, trots att Tyskland redan gjort detta å EU:s medlemsstaters vägnar. Sverige gör dessutom uttalanden tillsammans med de övriga nordiska länderna, vilket i dag exemplifierades av Norges uttalande om hbt-personers rättigheter. Detta är en aktuell fråga efter att man i tisdags presenterat de så kallade Yogyakarta-principerna vilka preciserar dessa rättigheter.

Utgångspunkten för Sveriges regering är att ha ett positivt förhållningssätt till det nya Rådet och dess potential och därmed bidra till ett aktivt engagemang för dess utveckling. Trots den osäkra utvecklingen upplever man en mer tydlig dynamik i Rådet än i dess föregångare, Kommissionen. Detta kommer delvis av de särskilda rapportörernas ökade utrymme och att de tematiska och landsspecifika frågorna numera varvas. Ett annat resultat av agendans nya utseende är att Rådets möten blir mer välbesökta eftersom ingen stat vill riskera att missa något som rör dess intressen. Sveriges regering värderar NGOs deltagande i Rådet högt men anser att det är svårt att se hur NGOs ska kunna få större utrymme under Rådets möten utan att förpassas till tider och forum där stater inte närvarar.

Under ett möte med den kommitté som koordinerar de särskilda rapportörernas arbete, uttryckte dess ordförande ett starkt stöd för NGOs deltagande. Han menade att rapportörerna ofta är den snabbaste och bäst tillgängliga vägen för NGOs och offer för människorättkränkningar att få uppmärksamhet inom FN-systemet för sina frågor. En av de närvarande rapportörerna betonade också betydelsen av att informationen från NGOs är välgrundad, eftersom rapportörerna i så hög grad är beroende av denna.

På ett möte som International Service for Human Rights (ISHR) anordnade, redogjordes för hur långt man har kommit i förhandlingarna om den mr-granskning av alla länder (Universal Periodic Review, UPR) som ska inrättas enligt den resolution som upprättade Rådet. I den arbetsgrupp som diskuterar UPR finns nu konsensus kring två saker i fråga om NGOs deltagande: NGOs ska dels involveras i staternas arbete med de rapporter som ligger till grund för granskningen, dels bidra med en egen rapport. I UPR ska även Högkommissarien bidra med en sammanställning av bland annat FN:s människorättskommittéers rapporter. Frågor som kvarstår rör bland annat om NGOs ska ingå i de arbetsgrupper som ska arbeta med UPR och i sådana fall hur - som observatörer eller deltagare?

Till vårt sista möte för dagen hade MR-rådets ordförande och vice ordförande tillsammans med personal från sekretariatet bjudit in NGOs för att berätta var man står i processen med MR-rådets arbetsformer och för att svara på frågor. Ordföranden inledde med att beklaga det faktum att många inte fått framföra sina uttalanden på grund av att den talartid som avsatts till NGOs var mycket begränsad. Flera NGO-representanter nämnde praktiska frågor kring deras deltagande i Rådets möten. Bland annat efterfrågades en talarlista över de NGOs som ska göra uttalanden, ett förslag som gillades av ordföranden och redan senare samma dag förverkligades. Ett annat förslag som togs upp var att de NGOs som inte får möjligheten att framföra sina uttalanden ska få dem publicerade på Rådets webbsida.

Efter att ha tillbringat fyra intensiva dagar här i Genève kan vi tydligare se såväl MR-rådets potential som vilka frågor som är avgörande för dess framtida roll. Hur effektiv blir UPR? Kommer de särskilda rapportörerna att få behålla sin självständighet? Vilken roll kommer NGOs att spela? Och, på längre sikt, i vilken utsträckning kommer stater att samarbeta med dessa och andra i sammanhanget väsentliga aktörer? Eftersom många viktiga beslut ska fattas vid MR-rådets möte i juni är det uppenbart att de närmaste månadernas diskussioner blir avgörande för om Rådet verkligen blir det nya FN-organ som på ett trovärdigt och effektivt sätt bidrar till att stärka de mänskliga rättigheterna världen över.

28 mars
MR-rådets agenda präglades i dag av presentationer av, och diskussioner om, rapporter från flera särskilda rapportörer och det var god uppslutning bland staterna under hela dagen. På förmiddagen diskuterades rapporterna från de särskilda rapportörerna om utomrättsliga och godtyckliga avrättningar respektive rasism. Det blev tydligt att det är representanter för stater som deltog och att det ofta är politik och relationer mellan enskilda stater som styr vad som sägs. Kuba tycks ofta vara snabba med sina kommentarer och tog denna gång bland annat upp USA och kriget i Irak. USA bad i sin tur om mer information om situationen i Iran. EU tog upp relationen mellan stat och religion och ifrågasatte varför den särskilda rapportören om rasism under året endast besökt stater som är medlemmar i EU. En återkommande fråga var annars dödsstraffet och det är tydligt att det här finns delade meningar om detta är en nationell fråga eller om det finns stöd i internationell rätt för ett allmänt avskaffande av dödsstraffet.

Sverige tackade i ett uttalande rapportörerna för ett gott arbete och lyfte bland annat frågan om hur man bäst synliggör och skyddar särskilt utsatta grupper under väpnade konflikter, samt hur man kan få en stat som förvägrar rapportörer tillträde att samarbeta med den särskilda rapportören. Detta är ett agerande som också förekommer hos medlemmar av Rådet. Ytterligare något som uppmärksammades, var att personer som talar med särskilda rapportörer riskerar att utsättas för kränkningar på grund av detta. I Tibet utsattes till exempel en man för allvarliga övergrepp efter att ha bidragit med information till en särskild rapportör.

Under eftermiddagen presenterade de särskilda rapportörerna för företag och mänskliga rättigheter (John Ruggie), rätten till hälsa (Paul Hunt) och människorätts- försvarare (Hina Jilani), sina rapporter. För Sveriges del var Paul Hunts presentation av särskilt intresse eftersom den inkluderade hans rapport om rätten till hälsa i Sverige, grundad på hans besök i februari 2006. Han berättade att han granskat Sveriges internationella utvecklingspolitik bland annat genom att besöka Uganda för att se hur Sida lever upp till sin uttalade policy om hälsa och mänskliga rättigheter. Hunt har också undersökt om denna policy haft genomslag i Sveriges agerande som medlem av Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF).                                       Paul Hunt under ett besök i Sverige

Den svenska representationen var på plats för att svara. De välkomnade rapporten å både regeringens och det svenska civila samhällets (!) vägnar eftersom Paul Hunts besök möjliggjorde en dialog om situationen vad gäller rätten till hälsa i Sverige. De sa att man studerar rapporten och hoppas kunna fortsätta en dialog om såväl rapportens rekommendationer som andra frågor relaterade till hälsa. Man påpekade även att rätten till hälsa är prioriterad såväl i det nationella som i det internationella arbetet. Man nämnde särskilt arbetet med att skapa ökad tillgänglighet till hälsovård och med att förbättra arbetet med psykisk ohälsa. Vad gäller det senare påtalades att Sverige genomfört omorganiseringar och att man för de kommande tre åren har avsatt motsvarande 70 miljoner euro för detta arbete. Slutligen tog man upp den föreslagna sammanslagningen av de svenska ombudsmännen, något som Hunt också rekommenderar i sin rapport.

I sitt anförande påpekade Hunt att mänskliga rättigheter inte har fått genomslag i Världshälsoorganisationens (WHO) arbete, utan fortsätter att vara marginaliserade, ifrågasatta och icke-prioriterade. Han uttryckte en förhoppning om att de av MR-rådets medlemsstater som också representeras i WHO:s styrelse gör vad de kan för att driva denna fråga.

Till skillnad från många andra länder har Ecuadors regering på eget initiativ bett Paul Hunt att besöka landet. Detta är något som rapportören överväger men som han på grund av en fulltecknad agenda för närvarande inte kan ge besked om. Vad Ecuador vill är att Hunt ska granska sambandet mellan miljö och hälsa, i synnerhet effekterna av den besprutning som förekommer vid Ecuadors gräns mot Colombia.

Många stater tog upp ämnet mödradödlighet och poängterade att detta egentligen är ett problem som relativt enkelt skulle kunna åtgärdas. Paul Hunt själv föreslog att MR-rådet arrangerar en så kallad Special session om detta för att tydliggöra relationen mellan mödradödlighet och mänskliga rättigheter.

John Ruggie, särskild rapportör för företag och mänskliga rättigheter, tog bland annat upp det faktum att statligt ägda företag utgör ett av de största problemen i fråga om mänskliga rättigheter. Han konstaterade även att utredningar om hur företags verksamhet påverkar människors åtnjutande av mänskliga rättigheter sällan genomförs.

Hina Julani, särskild rapportör för människorättsförsvarare, fokuserade på de som arbetar med ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och påminde om det ömsesidiga beroendet mellan dessa rättigheter och de medborgerliga och politiska rättigheterna. De människorättsförsvarare som oftast utsätts för kränkningar är de som arbetar med fackliga rättigheter, men även de som verkar för landrättigheter och miljörelaterade rättigheter löper stor risk att drabbas. Julani lyfte även betydelsen av NGOs bidrag till hennes arbete och uttryckte en förhoppning om att MR-rådet i sina fortsatta diskussioner om arbetsformer och mandat har detta i åtanke.

Det är tydligt att det hos NGOs i Genève finns en viss frustration över det nya rådet. Flera av de organisationer vi träffar berättar att de föredrar att utnyttja FN:s människorättskommittéer (för mer info >>). Frustrationen över MR-rådet kommer delvis av att den politisering av frågorna som var vanlig under den gamla Kommissionen kvarstår, men också av att många stater tycks ta alla tillfällen som ges att försvaga den nya institutionen. ISHR arbetar med att ge organisationer från Syd möjlighet att närvara vid Rådet och dessa organisationer har ofta en betydligt mer positiv inställning. Det faktum att MR-rådet träffas oftare än Kommissionen, tre gånger per år (eller fler) jämfört med Kommissionens enda session, kan dock medföra problem för organisationer som inte finns representerade i Genève, då det blir svårare att förutsäga när en viss fråga eller ett visst land kommer att behandlas i Rådet.

I caféet utanför mötessalen pågår intensivt nätverkande och lobbying

Något som de vi träffar anser vara särskilt problematiskt är det nya röstningsförfarandet. Numera krävs endast 1/3 av medlemsstaternas röster, istället för som tidigare 2/3, för att Rådet ska anordna en så kallad ”special session” för att diskutera vissa frågor. Detta gör att enskilda grupperingar av stater alltför lätt kan kräva extramöten och styra rådets agenda mer än vad som kan anses skäligt.

I fråga om landgrupperingar kan man för Sveriges del notera att EU, som bara representeras av ett fåtal stater och därmed inte har så många röster, inte kan agera på samma sätt. Enligt en av de organisationer vi träffar agerar EU dessutom ofta utifrån en ”minimalistisk approach”, det vill säga deras förslag är inte så progressiva som många NGOs skulle önska.

MR-rådets ordförande, mexikanen Luis Alfonso de Alba får däremot gott betyg av NGOs då han genom att fortsätta ge NGOs utrymme motsvarande det som funnits under Kommissionen, indirekt gett ett positivt stöd för NGOs medverkan i Rådet.

Vad gäller de så kallade special procedures eller särskilda rapportörerna, vars funktion ifrågasätts av vissa stater, får dessa starkt stöd av NGOs. Amnesty har tagit initiativ till ett upprop som stöd för de särskilda rapportörerna vilket är öppet för underskrift fram till och med MR-rådets möte i juni (se länk nedan). Utsikterna för att de tematiska rapportörerna ska få behålla sin funktion i Rådet förefaller goda medan de landspecifika rapportörerna löper risk att inte få sitt mandat förnyat. Det faktum att det med stor sannolikhet kommer att fortsätta finnas en rapportör för de palestinska områdena är dock ett gott tecken eftersom detta ökar chansen för att principen om landrapportörer kommer att finnas kvar.

Mer oroande är initiativet att ta fram en uppförandekod för de särskilda rapportörerna. En sådan skulle visserligen kunna medföra att stater blir mer samarbetsvilliga men risken är stor att uppförandekoden samtidigt urholkar rapportörernas mandat och deras möjligheter att genomföra grundliga och trovärdiga granskningar. Det finns också anledning att tro att uppförandekoden inte kommer att ställa några uttryckliga krav på stater att släppa in rapportörerna i landet. På torsdag kommer arbetsgruppen för särskilda rapportörer att meddela vad staterna inom gruppen tycker om förslaget. Mer om detta i en kommande rapport.

Amnestys upprop om ”special procedures” >>

26 mars
I dag hölls bland annat en särskild punkt på dagordningen för att uppmärksamma den nya konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder. FN:s Högkommissarie för mänskliga rättigheter, Louise Arbour, den särskilda rapportören för funktionshindrades rättigheter, Sheikha Hessa Khalifa bin Ahmed al-Thani, och den australiensiske ambassadören Don Mc Kay, den person som lett arbetet med att ta fram den nya konventionen, var några av dem som deltog. Det var stor uppslutning bland staternas representanter och ett 30-tal av dem utnyttjade sin talartid till att hylla den nya konventionen. Finland talade å de nordiska ländernas vägnar och kunde meddela att de alla avser att signera konventionen vid en särskild ceremoni som arrangeras i New York nu på fredag. Även Tyskland, i egenskap av ordförandeland i EU, bekräftade EU-ländernas positiva syn på konventionen. Det konstaterades att arbetet med att ta fram konventionen var en förebild för staternas samarbete med NGOs och att det nu är upp till MR-rådet att ta till vara denna erfarenhet. Louise Arbour tog också fasta på det faktum att många stater påpekade vikten av att hitta former för implementering av konventionen.

MR-Rådets sammanträdessal, Palais des Nations, Genève

Senare under eftermiddagen presenterade Manfred Nowak och Martin Scheinin, särskilda rapportörer om tortyr respektive terrorism och mänskliga rättigheter, sina rapporter. På grund av att föregående punkt på dagordningen dragit ut på tiden, fick rapportörerna endast 10 minuter vardera för sina presentationer – en prioritering man kan ifrågasätta med tanke på att den tvingades fram av de många, relativt formella och icke-substantiella uttalanden om den nya konventionen som staterna gjort tidigare under dagen. Martin Scheinin kunde rapportera om en viss positiv utveckling i fråga om samarbete från staternas sida. Vidare varnade han för riskerna med att utsätta vissa utvalda grupper för säkerhetskontroller och dylikt om man grundar sig enbart på människors nationalitet, religion eller etniska tillhörighet. Denna alltför generella ”profilering” bryter mot den grundläggande principen om ickediskriminering. Scheinin menade inte att profilering i sig är fel, men att det är bättre att agera utifrån ett urval grundat på individers beteenden.

Manfred Nowak betonade i sin presentation vikten av samarbete med regionala mr-organ. Han underströk också att stater är skyldiga att respektera tortyrkonventionens krav på så kallad universell jurisdiktion, det vill säga att brottet tortyr ska vara åtalbart i alla stater oavsett var tortyren ägt rum samt att förövare inte ska kunna undgå att bli utlämnade för åtal. Efter presentationerna fick berörda stater möjlighet att yttra sig men den övriga diskussionen kommer at fortsätta under morgondagen.

MR-rådets möte har som sagt god uppslutning bland staterna. Något förvånande var kanske att så få NGOs är på plats. Trots detta är det svårt att få plats i mötessalen och bristen på platser med hörlurar, och därmed tillgång till tolkning, är påtaglig. De NGOs som tagit sig till Rådets möte, gör dock sitt bästa för att påverka staternas inställning till och uppslutning kring mänskliga rättigheter. Mer om detta i en senare rapport.

Läs rapporterna som diskuteras i MR-rådet >>
Läs konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder >>